Till Amanda

Ibland är myran Gunnar på dåligt humör, då är ingenting bra. Allt som mamma myra säger är fel, tycker Gunnar, fast det inte är det. - Ska du inte äta lite mat? säger mamma myra. - Ha, vem bryr sig, svara myran Gunnar och känner sig väldigt tuff. Han hade hört de större myrorna i skolan säga så en gång och utan att tänka på vad som menas med det, så tyckte han att det lät stort och vuxet. - vem bryr sig? upprepade mamma myra, vad menar du? - Ha, svarade Gunnar med ett fnys, för han visste ju inte riktigt vad han menade själv mer än att han var på ett uselt humör. - jaha, då får du väl vara hungrig då, sa mamma myra och stoppade undan maten. Då blev Myran Gunnar ännu surare, för han var egentligen jääätte hungrig och önskade att mamma hade tjatat lite mer på honom om maten.- Ha, vem bryr sig, skrek Gunnar igen samtidigt som han letade efter något att slänga i golvet, det brukar hjälpa tycker han. Han hittade en skål som de brukar ha godis i på helgerna. Mitt i sin ilska så tog han skålen och kastade den i golvet, krash, sa det. Myran Gunnar blev alldeles tyst, mamma myra stannade upp och tittade på Gunnar med en förvånad blick. - men Gunnar , sa hon lite sorgset. - vem bryr sig, mumlade Gunnar tyst samtidigt som han kände gråten komma bubblandes i halsen. Han menade inte att ha sönder skålen, det gjorde han inte, han var ju bara så arg. Nu var det arga borta, nu kände han sig bara ledsen, ledsen för att skålen var sönder och ledsen för att han gjort mamma ledsen. Nu ville han bara att mamma myra skulle krama och trösta honom, fast det var han som varit dum, det tyckte han ju själv. Då kom tårarna på Gunnar, det gick inte att stoppa dem. - Förlååååt snurvlade han mellan tårarna och gråten. Mamma myra tog upp Gunnar i knät och vaggade honom lugnt fram och tillbaka. Ååå vad mysigt, tyckte Gunnar, att få vara liten och bli tröstad. - Så, så, det ordar sig, - Fast nu blir det ju inget godis på lördag, för vi har ingen godisskål, sa hon. Myran Gunnar tänkte att det gjorde inget, så torkade han tårarna från sin kind och sa, - Ha, vem bryr sig.......